Sjukstuga

Har inte uppdaterat så värst mycket men vi har legat sjuka här hemma i omgångar. Inte kul. Men nu är vi alla på bättringsvägen så förhoppningsvis kommer ett nytt inlägg snart.

Minusgrader...

Japp, en massa minusgrader och jag som hade hoppats på att det snart skulle bli vår. Vill ha sol och värme. Men det vill väl alla.

Idag var Kelly och provade på Jazz&Showdans på Malins dansstudio. På Onsdag ska hon prova på Streetdance och sedan välja vilken av dom hon vill börja på. Hon var i alla fall hur förtjust som helst i att dansa och har tjatat sen i slutet på september att hon vill börja. Så snacka om att hon var spänd och förväntansfull när klockan började närma sig fyra.

Kelly har alltid varit obekväm med att jag ska gå iväg när hon ska göra saker, vara med kompisar hemma hos dom, på kalas osv. Jag ska alltid stanna tills hon känner att nu är det okej. Så hon blev inte alltför glad när jag sa att jag skulle gå men eftersom hon hade S med sig så verkade det gå bra. Hon hade i alla fall inte brutit ihop utan hon hade varit med och dansat hela tiden. Hon börjar bli så stor. Min lilla tjej fyller ju 8 år om några månader.

Melwin är en virvelvind som vanligt. Han är verkligen överallt och ingenstans hela tiden. Hans favorithyss är att gå in i badrummet och sätta på vattnet i handfatet och hälla ut en massa tvål och tandkräm i det. Han älskar skum. Sen att kasta saker i toaletten är också väldigt kul tydligen. Men det går nog över.

Nu har barnen sovit sen 2 timmar och jag har tagit mig ett välförtjänt bad och ska nu gå och sova tror jag. Egentligen vill jag kolla på några avsnitt av One Tree Hill men jag orkar verkligen inte. Imorgon väntar nya utmaningar och en av dem är att göra en gipsmage på N. Så spännande. Har aldrig gjort det förut då tanken aldrig slagit mig. Men ska nog faktiskt göra det med Nr.3 sen.


Vänner?!

Det här med att vissa folk kallar sig för ens vän, har jag inte förstått. När jag säger till någon att dom är min vän, en vän som betyder mycket. Då menar jag det. Jag ställer alltid upp för mina vänner oavsett vad. Tyvärr har jag inte haft den turen att ha så många vänner som gör likadant för mig. Ett fåtal vänner som gör detta. (Ni vet vilka ni är)
Men enligt min mening är vänskap något som måste vårdas och tas om hand från båda hållen. När detta inte görs blir man sårad. I och med att jag är en så pass ärlig människa talar jag om det för den personen det handlar om. Detta uppskattas inte alltid och jag brukar i slutändan få skit för det. Men man måste ju för fan kunna tala om för en riktig vän om man känner sig sårad? Trampad på? Utan att denne ska vända på allt och få det till mitt fel? Eller har jag fel?

För någon månad sedan blev jag rejält sårad av en vän. En vän som betydde väldigt mycket för mig. Vännen, respekterade inte mig, trampade på mig och ställde heller inte upp för mig på det sättet jag ställt upp för h*n.
Jag talade självklart om för vännen vad jag kände. Och hur personen betett sig. Då fick jag helt plötsligt skit för att jag hade sårat h*n med det jag sa. Det enda jag sa var hur jag kände. Anlendningen till att h*n hade sårat mig. Och då var det tydligen för hårt att säga. Skulle jag bara hållt käften och tagit all skit från den här vännen istället?! Nej, inte enligt min mening. Jag måste väl ändå också få säga vad jag tycker och känner utan att det ska vändas mot mig?
Att sedan inte ens kunna be om ursäkt utan bara försöka rättfärdiga beteendet och komma med dåliga bortförklaringar är heller inte okej. Har man gjort fel ska man stå för det. Inte rättfärdiga eller bortförklara. Det magiska ordet är FÖRLÅT!! Alla som bryr sig om sina vänner vet det!

När man sedan ger personen en chans att få förklara sig, vilket h*n har bett om, tar h*n inte den. För mig är det lika med att säga att h*n inte anser att jag som vän är värd det. Fast personen bett och tjatat om en chans. hade situationen varit omvänd hade jag tagit chansen direkt. Utan att ens tveka.

Ärlighet är viktigt i en vänskap. Att kunna ta med och motgångar är också viktigt. Men det verkar som att alltför många i den här världen verkar tro att det inte behövs.

TILL VÄNNEN!!

Det du gjorde sårade mig. Men det som sårade mig ännu mer var och är att du rättfärdigar att du har skitit fullständigt i mig för att du är trött och inte orkar. Att du inte respekterar mig och mina känslor utan måste kasta det tillbaka på mig och vända det mot mig. Men när jag varit trött, inte orkat och även mått skit så har jag alltid funnits där! Alltid lyssnat på dig och aldrig ansett att du är mindre viktig. Oavsett! Varför? Jo för att du är VIKTIG för mig. För att jag bryr mig. För att du gjort skillnad i mitt liv.
Men en sak ska du veta, och det är att man måste faktiskt ge tillbaka, man kan inte bara ta. Visst du har ställt upp för mig ett fåtal ggr. Men tyvärr inte dom gångerna jag behövt det som mest. Dom gångerna jag bara velat sjunka ner genom jordens yta och aldrig komma upp igen. Dom gångerna som jag skuille behövt DIG. Har du inte funnits där, jag har fått ta mig igenom dessa själv. Jag skulle aldrig låta dig behöva gå igenom sånna svåra saker själv. Så varför lät du mig göra det??

Det värsta med allt är, att du sagt att vår vänskap är så otroligt betydelsefull för dig! Men var det verkligen sant? Eller var det bara en lögn? För att jag skulle finnas där?

Sen att allt ska ske på dina villkor? Varför då? Varför kan inget ske på mina villkor? Du klargör väldigt tydligt att om det inte sker på dina villkor så skiter du i vilket. Då bryr du dig inte. Då får det vara. Försöka få mig att svansa efter dig?! Att göra allt på dina villkor igen? No way in hell!!

Det är inte okej när andra gör det, men när du gör det är det en helt annan sak?! Eller hur?!

Du vet att vi båda suttit i den här situationen tidigare med en gemensam vän. Skillnad mellan er två är att h*n ialla fall brydde sig tillräckligt mycket för att ta chansen när h*n fick den och dessutom hade mod nog att svälja stoltheten och be om ursäkt. H*n rättfärdigade ALDRIG det hon gjort eller sagt. Hon sa FÖRLÅT!