Hjärtat i halsgropen

Den här veckan kommer slutliga datum och tid för Damons operation. Vi har fått veckan, men preliminärt datum. Varje gång min telefon ringer sätter sig hjärtat i halsgropen och jag vågar inte andas förens jag kommer fram till telefonen. Det kan vara Lund som ringer. Står det dessutom dolt nummer, blir jag som paralyserad och vill egentligen inte svara. Men jag måste, det vet jag. Men det är svårt ändå.

Jag fungerar inte just nu. Min kropp går på rutin. Jag kan inte fatta beslut, jag tappar ord och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag är i ett läge som jag inte kan ta på. Känns som att minsta lilla grej kan få mig att brinna av. Det är tur att jag har mitt jobb så kroppen kan få arbeta på rutin. Den vet vad den ska göra, vilka ord som ska sägas. Men den fungerar bara på jobbet till 100%. När jag sedan går hem, slutar den att fungera. Jag får bita mig i tungan varje gång någon frågar eller säger något om lilla D. Jag kan inte och vill inte prata om det. Det lilla vett som jag har kvar för tillfället, det lilla som hjälper mig att kunna göra något, det kommer försvinna om jag gör det. det bränner bakom ögonlocken varje gång jag tittar på min son, varje gång jag tänker på honom. Det gör för ont att släppa ut allt nu, för då kommer jag inte kunna ta mig upp. Jag måste vara uppe, jag måste fungera lite. För det är jag som måste föra min sons talan, se till att han har det bästa tänkbara.

Men jag vill också att alla slutar fråga mig hur det känns eller hur jag mår. Alla vet redan svaret på frågorna. Det känns förjävligt och jag mår skit. Så är det bara och ingen kan göra något åt det.

Kommentera här: