Årsdagen

Jaha, då har ett helt år gått sen Damon opererades. Denna dagen hänger något svart och tungt över mig. Rädslan som jag kände när jag bar in honom till operationssalen, känslan av att inte kunna andas, viljan att bara ta min son och springa därifrån. Klockan var strax efter 8.00. Lugnande medel hade han redan fått när vi gick in i salen. Lägger ner honom på den varma britsen, försöker hålla igen tårarna, inte visa honom att mamma är livrädd. Den genomskinliga vätskan sprutas in igenom pvkn. Sen den som är lite grumligare. Och till sist, det vita tjocka sömnmedlet. Jag pussar min fina unge på pannan och viskar i hans öra: mamma älskar dig, lova att komma tillbaka till mig! Tre sekunder senare sover han djupt. 
 
Jag går därifrån med en klump i magen. Jag får ingen luft och varenda steg därifrån gör ont och känns tunga. Tänk om jag aldrig får se min son slå upp sina vackra bruna ögon igen? Hans hjärta kanske inte klarar av operationen, det vet jag redan. För det har Keith berättat, att hans hjärta är svagt. Visste inte vilket av tre ingrepp som skulle göras. Det visste inte Keith heller. Inte förrän han hade öppnat Damons bröstkorg. Han lovade att ringa och uppdatera oss. 2-14 timmar kunde vi förvänta oss att det skulle ta. Gå ut och ät, kom bort från sjukhuset en stund. Shoppa lite. Hur ska jag kunna äta när min bebis ligger med öppen bröstkorg och trasigt hjärta? 
 
Alla dessa tankar om vad som kunde gå snett, rädslan över att förlora honom och allt som kunde hända under operationen. Ovissheten. Varenda minut kändes som en timme. Det har gått 2 timmar nu, ring då! Men telefonen ringde inte, kollade så jag verkligen hade både ljud och mottagning på telefonen. Jo då, det hade jag. Men varför ringer han inte? Det har gått 4 timmar nu... Går in och köper en mjuk gosig nallebjörn till honom, och en ny filt. Strax före 14 ringer telefonen. Jag stirrar på den, dolt nummer, jag vågar inte svara... Men svarar ändå, hej det är Keith hör jag i andra änden. Jag håller andan. 
-Vi är klara med operationen. 
- Okej? 
- Vi slog av hjärt och lungmaskinen, men Damons hjärta tog inte över så vi var tvungna att slå på den igen. Vi väntade några minuter och gjorde ett nytt försök. Men hans hjärta orkade inte nu heller. Så vi slog på den igen. Vi avvaktade ytterligare några minuter innan vi skulle ge honom en sista chans. Stänger av maskinen och väntar. Vi inser att hjärtat inte kommer ta över så jag ber dom slå på maskinen igen. Precis när maskinen ska slås på tar Damons hjärta sitt första slag och vi blev så glada därinne att vi började dansa och sjunga! 
- Okej? (Det är allt jag får fram) 
- Nu ska dom stänga bröstkorgen och sy ihop honom. Ni får träffa honom om några timmar. 
- Okej, tack! 
 
Strax innan 17 får vi träffa honom. Herregud! Vad har dom gjort med min lilla unge?! Han ligger med slangar överallt, han är nedsövd, han ligger i respirator. Han har 13 olika mediciner som går rakt in i blodet. En slang går in i huvudet. Vad är det för slang? Den mäter hans hjärnaktivitet. Vad är det för sladdar som sitter överallt i honom? Det är en pacemaker, det är morfin som går rakt in i hjärtat, det är en saturationsmätare som vi satt på hjärtat. Och det tjocka röret är ett drän som ska se till så att blodet och vätskan kring hjärtat försvinner. 
 
När kommet han vakna? Han får inte vakna idag, han måste sova. Vi håller honom kvar i respiratorn minst 24 timmar nu. Han har feber. Vi ger honom intravenöst sömnmedel kontinuerligt. Ni borde gå och vila. Nej! Jag ska vara hos min son! Kan han höra mig? Nej, han kan inte ens andas själv. Hans hjärta får hjälp att slå regelbundet. 
 
Struntar i vad dom säger. Pratar med Damon och stryker honom håret. Älskade barn, tack för att du fortfarande lever. Allt kommer bli bra. Kunde jag skulle jag ge dig mitt hjärta och ta ditt trasiga hjärta. Det här är inte okej, du ska inte behöva gå igenom det här. Finaste du! Jag älskar dig! 
 
I samma veva dom jag avslutar min sista mening börjar Damon krampa och vakna upp. Han brölar och grymtar. Ögonen flackar och han försöker slita ut respiratorn och sonden. Dom säger åt mig att flytta på mig. Sen trycker dom ner hans huvud och hans lilla kropp. En läkare kommer in och sprutar in lugnande medel i pvkn och ger en extra stor dos med sömnmedel. Han sätter även in tätare intervaller för sömnmedlet. 
 
Jag vill bara skrika att dom ska sluta! Men jag får inte fram något, en del av mig dör inombords och jag kan inte sluta gråta. Jag måste därifrån. Johan kommer upp och jag går därifrån. 
 
Ett barn ska inte behöva gå igenom sånt här! Tyvärr måste några barn göra det ändå. Och alla dessa underbara krigare är så starka och dom kämpar mot alla odds! Damon och alla hans hjärtevänner är mina hjältar!! 
 
Jag älskar dig lilla D! 
 
Vi tänder ett ljus idag för alla hjärtbarn som kämpar och för alla hjärtbarn som har återvänt till himlen ❤️
  

Kommentarer:

1 Lina:

Finaste lilla D vilken liten kämpe han är!
kram till er.

2 Melanie:

Mina tårar rinner när jag tänker på vilken kämpe Damon är och hur mycket han har fått gå igenom under så kort tid. Skickar all styrka och kraft till er ❤️.

3 Septemerbebismamman Linn:

De största tårar jag nånsin fällt rinner nedför ansiktet på mig nu. Lilla D! kram på er!

4 Malin:

Fina Damon, alltid så glad och helt underbar! Riddare är du! ❤️❤️

5 Malin:

Fina Damon, alltid så glad och helt underbar! Riddare är du! ❤️❤️

Kommentera här: