Min hjälte

Mycket besök på sjukhus har det varit. Och fler väntar, tror att vi är uppe på en sisådär 13 besök på 2 månader. Många kallelser, undersökningar, utredningar och prover. Little D hatar verkligen att ta blodprover och EKG är han inte heller ett stort fan av. I början av hjärtultraljudet är han alltid lite sur mot doctor P, sen kollar han runt och ser att Teletubbies är på, då blir hans fokus det istället. Det han ogillar allra mest är att ta av sig sina kläder. Han får nästan panik när man gör det, oavsett anledning. Det är precis som hans kläder är hans rustning, dom skyddar honom mot allt. 

Han väger fortfarande alldeles för lite och matvägrar lika mycket. Välling är hans favorit så den preppat vi med näringstillskott. 

Orken är nästintill obefintligt. Han flåsar, hostar och blir andfådd efter bara 5-10 minuter. Men han kämpar på, vill inte visa att han är trött. Han låtsas att han ramlar för att få lite vila utan att visa det. 
Senaste besöket hos sjukgymnasten visade på att han inte anser att hans armar är en del av hans kropp. Han har inga reflexer i dom. Han har svårt att förstå och är väldigt bunden av sina rutiner. Vi inväntar fortfarande kallelse från NU-teamet. Nästa besök blir hos arbetsterapeuten och kort därefter är det besök på ögon och skelningskliniken. 

På dagis går det framåt. Nya rektorn är verkligen så mycket bättre än den gamla. Vårt dagis ska ju stänga så det blir långledighet med barnen i sommar. 

Ledigheten är något jag verkligen känner att jag och barnen behöver. 









 

Kommentera här: