När allt kommer på......

....en och samma gång. Då kan det bli väldigt svårt att hantera. Mars månad var en riktig helvetesmånad rent ut sagt. Jag är glad att den är förbi och jag hoppas på att resterande av året flyter på utan massa jobbigheter.
Det enda bra med den månaden var att Melwin fyllde 6 år.
 
Jag har varit borta nu ett bra tag och många undrar varför. Jag känner nu att jag är redo att dela med mig av en del av det som gjort att jag varit så tyst och hållt mig undan. 
 
Vi har ju gjort lite olika prover, tester och utredningar på pojkarna. Självklart skulle alla återbesök och återgivningar ske under samma månad med några dagars mellanrum. Damon var först ut den veckan och vi skulle till klinisk genetik. Min magkänsla var inte bra inför det här besöket. Kallelsen kom väldigt nära inpå besöket och det var ingen information i det alls. Med blandade känslor åkte jag och Damon dit för att träffa genetikern. Blodproven man hade tagit visade på att Damon inte hade någon av dom stora kända kromosomfelen. Vilket var en stor lättnad. Åh, vad skönt tänkte jag då. Det var inget konstigt med hans kromosomer. Och så kom det, ett stort MEN! Vi har lyckats fastställa att det finns en genmutation i hans DNA. Vi behöver därför ta fler prover på honom och på er föräldrar. Då kom den där jobbiga magkänslan igen. Jag vill inte, jag orkar inte. Bit ihop nu, det är för Damons skull. Så jag frågade lite om vad det hade för betydelse just nu för honom och om något av hans problematik kunde härröra från avvikelsen? Han lugnade mig med att just nu är det inget som påverkar honom, man vet inte ens om det kommer påverka honom då man inte vet vart avvikelsen sitter. Den kan vara helt obetydlig också. Så han tyckte att det var bättre att avvakta med fortsatt utredning eftersom den är så pass omfattande och påfrestande. Dessutom går ju den genetiska forskningen framåt så otroligt mycket så avvaktar vi så kan vi få ännu bättre resultat. Så vi har därför beslutat att vi avvaktar med fortsatt utredning gällande den genetiska biten.
 
Kort därefter var det Melwins tur. jag och J åkte till PRIMA för återgivning. Vi satt i väntrummet i mindre än 10 minuter innan det var vår tur men det kändes som en evighet. Stämningen i det lilla rummet kändes väldigt tryckt. Under tiden som utredningen skedde var jag nästan säker på att vi hade överreagerat och att vi faktiskt bara var föräldrar som inte riktigt lyckats så bra med vår barnuppfostran. Men när jag klev in där i rummet så insåg jag att så var inte fallet.
Vi har i något år misstänkt att Melwin har ADHD men samtidigt inte riktigt tänkt att det faktiskt var så. Så när det berättades för oss att vår son har medelsvår ADHD med aggressivt och utåtagerande beteende vart vi inte chockade men ändå chockade. Det var dock inte stopp där. Melwin har även tydliga autistiska drag och tydlig trots. Fortsatt kontakt och utredning för dom två senaste då han ännu är lite liten och på grund av starka tydligheterna kring autism och trots så är sannolikheten att dom snabbt blir ännu tydligare stor.
 
Det var svårt och jobbigt att ta in allt som sades, så jag slutade att lyssna efter att läkaren dragit sammanfattningen. Hjärnan var som bomull och det enda jag kunde tänka på var att få gå därifrån.
Vi tog beslutet där att avvakta med medicineringen men anmälde oss till ADHD-Center samt föräldrautbildning för barn med ADHD på PRIMA.
 
Detta är ungefär allt jag känner mig redo att skriva just nu, men kommer skriva mycket om Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), genetisk forskning och även allt annat jag brukar skriva om.
Jag känner även att jag har ett behov av att dela med mig av mina tankar om olika siuationer som uppstår här hemma och hoppas på att andra kan få lite tips om hur man kan hantera situationer samt att jag kanske kan få tips från mina läsare om hur jag ska hantera olika situationer som uppstår och kan uppstå.
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Bella:

Du skriver väldig fint. Följt dig i många år och vill säga att du verkar vara en stark person. Kram till er

Kommentera här: