Arbetsterapeut...

Idag var Melwin hos arbetsterapeuten för att prata om vilka olika hjälpmedel som skulle passa bra för honom. 

Han har svårt att komma ihåg saker och behöver bli ständigt påmind, vilket gör att han känner att vi tjatar så mycket på honom. Så han har fått olika tavlor som man kan sätta upp bilder på så han ser vad han ska klä på sig och i vilken ordning. En tavla med hur dagen är upplagd och i vilken ordning man ska göra allt. Så då kan han titta på tavlan istället och på så sätt bli lite mer självständig och slippa vårt tjatande hela tiden. 

Han har även fått ett veckoschema där vi sätter upp specifika saker som ska göras varje dag. 

Han har även fått en timstock utskriven som vi ska använda när han ska föreberedas och när han ska göra något inom en viss tid eller att han får spela en viss tid. 

Han fick berätta olika saker han gjorde och vad han hade för saker så hon kunde göra alla bilder. Så nu väntar han spänt på att bilderna ska komma hem i brevlådan. 

Väldigt glad över att det finns hjälpmedel som kan hjälpa honom lite grann. 

Eftersom han var så duktig fick han rullskridskor och skydd så han har åkt lite efter maten. Och han blev inte glad när det var dags att gå in. 


När man känner sig värdelös som mamma...

Innan vi insåg att Melwin behövde särskilt stöd och hjälp för att klara av sin vardag så var det precis så jag kände varenda dag. Värdelös och totalt misslyckad. Jag har fortfarande den känslan varje dag.
 
Att inte kunna hjälpa min son när han känner allt som alla andra känner fast tusen gånger värre eller när han inte förstår varför han gör vissa saker eller varför han blir så upprörd och ledsen över något som egentligen inte spelade någon roll, då känner jag mig också misslyckad. Jag ska ju hjälpa min son, jag ska ju få honom att må bra och jag ska ta ner stjärnorna till honom. Det är precis det jag ska göra, jag försöker ta ner stjärnorna varje dag och en dag ska jag lyckas!
 
När människor får höra att Melwin har ADHD så kommenterar dom nästan alltid med "Ja, nuförtiden har alla barn adhd!" Och så kanske det är. Vad vet jag. Det finns säkert många barn som har diagnos, det tvivlar jag inte på. Men denna kommentaren kommer alltid från dom som inte har barn med adhd märkligt nog.
 
Jag skulle gärna inte ha någon diagnos satt på min son. Men man orkar inte hur mycket som helst heller som förälder och allra minst barnet som har det. Att få hjälp är viktigt, det kan vara avgörande för framtiden. Melwin har inte en lätt adhd diagnos. Han är inte "bara" hyperaktiv.
Diagnosen lyder medelsvår adhd med aggressivt och utåtagerande beteende. Föräldrar som har barn med samma diagnos vet precis vad det innebär. Vid 5 års ålder är detta en väldigt ovanlig diagnos att få. Barnen är oftast mycket äldre när man sätter den kombinationen på ett barn. Förutom adhd har han även autism och trots som utreds för att faställa graden. 
 
Melwin är aggressiv och går till attack ofta. Han slåss, använder sig av ord som sårar hårt, impulsiv nästan alltid. Han trotsar allt man säger och ska gärna göra precis tvärtemot. Att varva ner existerar inte och han skulle kunna köra samma fart som en Duracellkanin dygnets alla timmar.
 
Bland folkmassor eller på ställen där det är mycket intryck går han in i sig själv. Han stänger ute hela omvärlden och all kontakt bryts. Han klarar inte av förändringar och om en rutin bryts så rasar hans värld.
Vi kämpar dagligen för att han ska få ett välfungerande liv och han försöker också.
 
Han tror att hela världen inklusive jag och J, är emot honom och hatar honom.
En av hans mest använda meningar är "Jag hatar dig!" men "Jag älskar dig" är också en av hans mest använda meningar.
 
När han va liten ville han gosa, sitta och mysa, dela ut många kramar och sprida mycket glädje och skratt. Jag saknar den sidan av honom och längtar så efter att han ska ge mig en kram eller bara komma och mysa in sig bredvid mig i soffan. Han avskyr närkontakt, vi får inte röra honom. Ibland kramas han, ibland myser han, ibland busar han.
 
Han är världens mest underbara lilla unge och jag älskar honom mer än livet.
 
Just därför gjorde vi en utredning, för nu finns hoppet, hoppet om att han ska få må bra och slippa alla jobbiga känslor i sin kropp som han inte förstår sig på. Med stöd och hjälp från proffessionella kommer vi tillsammans få honom att må bra och känna sig precis så älskad som han faktiskt är.
 
Bara för att det inte syns på utsidan vad som är trasigt på insidan så betyder det inte att det inte finns!