Att ständigt känna

Att ständigt känna att den personen man verkligen behöver och vill prata med inte lyssnar, bryr sig och bara ignorerar är så otroligt jobbigt och smärtsamt. Att inte kunna prata med sin själsfrände är som att leva i ett mörker där känslor inte är tillåtna. Man får inte beröra saker på den nivån. Engagemanget från personens sida är obefintlig. Jag försöker och försöker, men får ingen respons. Det är mer givande att prata med en vägg. 
 
Det känns som att jag befinner mig i ett vacuum. Ett mörker som vägrar släppa taget, det drar ber nig allt djupare och djupare. Mina skrik ut imörkret kvävs och tårarna blöter ner marken under mig. Det blir blötare och blötare och mörkret är där. Ondskefullt, men ändå så befriande. Mörkret dömer mig inte, mörkret säger intDidion där orden till mig, mörkret bryr sig och ger mig tröst. Men egentligen vill jag ha din tröst, din kärlek och din famn att gråta i. Jag vill dela min rädsla, glädje, ja, allt, med dig! Men jag kam inte, för du tillåter mig inte att göra det. 
 
Jag vet inte vad jag ska ta mig till för jag orkar inte det här själv. Jag behöver dig! 
Snälla du, ta emot mig när jag faller, för snart orkar jag inte ta mig upp på egen hand. 
 
JAG ÖNSKAR ATT JAG SLAPP LIGGA I MÖRKRET OCH KVÄVA GRÅTEN OCH SKRIKEN SOM VILL UT!